Varför behövs kollektivavtal?
Visste du att många av förmånerna i ett anställningsförhållande som vi betraktar som vedertagna i själva verket kommer från kollektivavtal?
I Finland är det en vedertagen kutym att trygga förmånerna i anställningsförhållanden och löneutvecklingen i branschen på de flesta yrkesområden genom kollektivavtal.
Kollektivavtalet anger miniminivån för arbetsvillkoren i en bransch, men arbetstagaren kan dessutom förhandla om ytterligare förbättringar i sina egna anställningsvillkor. Därmed garanterar kollektivavtalet arbetstagaren bättre villkor än lagen.
Kollektivavtalet garanterar en fackligt ansluten arbetstagare en facklig representant som är utbildad för sitt uppdrag, såsom en förtroendeman, med uppgift att bistå arbetstagarna i arbetslivsfrågor och hjälpa dem i problemsituationer på arbetsplatsen.
I kollektivavtalet avtalar parterna ofta om bättre villkor än i lagen rörande t.ex.
- Lön under sjukledighet
- Lön under tillfällig frånvaro (t.ex. att vårda ett sjukt barn)
- Lön under familjeledigheter, såsom månaderna med lön i början av moderskapsledigheten samt faderskapsdagarna med lön
- Längre semestrar
- Längre sjukledigheter med lön
- Semesterpenning och byte av den till ledighet
- Allmänna löneförhöjningar
- Lönesystemet (minimilönenivån i den egna branschen!)
- Förtroendemannens tjänster på den egna arbetsplatsen
- Uppsägningstider och -ordning
- Ersättningar för resekostnader
- System för lokala avtal
- Olika ersättningar, till exempel rörande resetidsersättning
- Arbetstidsarrangemang (inkl. total arbetstiden vid universiteten)
Ett kollektivavtal och ett arbetsavtal är två olika saker:
Kollektivavtalet fungerar som ett ramavtal som kompletterar villkoren i alla arbetstagares individuella arbetsavtal. Arbetstagaren förhandlar själv med arbetsgivaren om sitt arbetsavtal och i det ingår överenskommelser bland annat om anställningens karaktär (fast eller visstidsanställning) och yrkesbeteckning samt om lönen och platsen där arbetet utförs.
Kollektivavtalet omfattar i sin tur mer specificerade arbetsvillkor som är gemensamma för alla arbetstagare, om inte arbetsavtalet anger något annat. Genom kollektivavtalet kommer parterna överens om uttryckligen de arbetsvillkor som lämpar sig för branschen i fråga med tanke på dess specifika drag. Kollektivavtalet påverkar således mycket annat än lönen.
Kollektivavtalet ingås mellan ett organiserat arbetstagarförbund och dito arbetsgivarförbund. Fackförbundets företrädare förhandlar om avtalet med arbetsgivarförbundet på arbetstagarnas vägnar. De här förhandlarna är experter på arbetsvillkor. En motsvarande expertis finns inte alltid på arbetsplatsnivå, särskilt inte inom mindre företag. Organisering främjar hela branschens intresse och branschens yrkesutveckling samt hjälper att komma överens om vilka spelregler som lämpar sig för respektive bransch.
I kollektivavtalet är det möjligt att komma överens om bland annat minimilönenivån i branschen, arbetstider och andra centrala arbetsvillkor. Kollektivavtalen är i allmänhet specifika för olika branscher men en del av dem är företagsspecifika. De viktigaste kollektivavtalen och tjänstekollektivavtalen omfattar dock hela landet. I den offentliga sektorn omfattar kollektivavtalen enligt lagen alla arbetsgivare.
Kollektivavtalet lönar sig för både arbetstagare som arbetsgivare
För en arbetstagare vore det inte förnuftigt att ensam börja förhandla om alla sina anställningsvillkor med arbetsgivaren.
Det är därför arbetstagarna behöver ett allmänt kollektivavtal. Det skapar kollektiva ramar för anställningsförhållandet som varje anställd har nytta av. Det räcker således inte bara med ett arbetsavtal som ingås med arbetsgivaren, om den anställda vill behålla sina gamla bekanta arbetsvillkor, såsom långa semestrar, semesterpenning, längre sjukledighet med lön och säkerställa att branschen också i fortsättningen har en viss minimilönenivå.
Kollektivavtalet är till fördel även för arbetsgivarna, för det besparar både tid och besvär jämfört med separata förhandlingar om arbetsvillkoren för varje enskild arbetstagare. Klara spelregler ligger i bägge parters intresse.
Tack vare att systemet har egna kollektivavtal för olika branscher är det också är mycket flexibelt – det är förnuftigt att till exempel orkestermusiker, läkare och forskare har olika arbetsvillkor som beaktar särdragen i respektive bransch. För att man ska uppnå ett bra kollektivavtal måste organiseringsgraden i branschen vara tillräckligt hög. Det ger fackförbunden mandat att förhandla om arbetsvillkoren – följaktligen är medlemskap i ett fackförbund den bästa försäkringen för bättre arbetsvillkor i framtiden. En tillräckligt hög organiseringsgrad säkerställer möjligheten att också i fortsättningen förhandla kollektivt om villkoren i arbetstagarnas anställningsförhållanden.
I grunden är kollektivavtalen ett verktyg för att främja ett gott arbetsliv, där arbetstagarna inte tvingas konkurrera med varandra genom låga löner eller genom att utföra arbete som endast uppfyller arbetslagstiftningens minimivillkor, utan där parterna kommer överens om arbetsvillkoren tillsammans, solidariskt och specifikt för olika branscher. Ett viktigt mål för fackförbunden är att trygga sysselsättningen i branschen och öka antalet arbetsplatser – ett mål som backas upp av att förbunden förhandlar om kollektivavtalen tillsammans med arbetsgivarna.
Idén med fackförbunden är att alla ska ha det bra i arbetslivet, att de ska klara sig på sin lön och att det utöver arbetstiden ska finnas tid för andra viktiga saker i livet, såsom familj och fritidsintressen. Det är också viktigt att arbetstagarens utkomstnivå inte genast sjunker om hen till exempel blir sjuk eller får barn. Det finns ingen lagstadgad minimilön i Finland och därför skyddar kollektivavtalen i många branscher arbetstagarna mot lönedumpning.
Genom att ingå kollektivavtal försvarar fackförbunden likvärdigt alla arbetstagares intressen. Systemet med kollektivavtalsförhandlingar är det mest effektiva sättet att förbättra arbetsvillkor och löner i synnerhet på lång sikt. Om systemet med kollektivavtal upphörde, skulle det finnas risk för att arbetstagarnas arbetsvillkor återgår till arbetsavtalslagens miniminivå. I praktiken kunde det här betyda till exempel att en förälder måste stanna hemma med ett sjukt barn utan lön. Eller att en del arbetstagares löner aldrig skulle stiga och att arbetslivets oförutsägbarhet skulle öka.
Allmänbindande eller normalt bindande kollektivavtal?
Ett kollektivavtal kan vara ett så kallat normalt bindande avtal: då binder det de arbetsgivare som hör till den arbetsgivarorganisation som ingått avtalet eller om avtalet ingåtts specifikt för företaget i fråga. Då branschen har ett så kallat allmänbindande kollektivavtal, måste det följas också av icke-organiserade arbetsgivare. Då finns det en viss gemensam miniminivå för alla arbetsgivare och de kan konkurrera med varandra bara på acceptabla premisser, till exempel verksamhetens kvalitet och innovativitet, ett gott ledarskap och en bra produkt, inte genom att till exempel försämra arbetstagarnas arbetsvillkor, exempelvis genom att sänka lönerna.
Nämnden för fastställande av kollektivavtals allmänt bindande verkan, som lyder under social- och hälsovårdsministeret, fastställer så kallade representativa kollektivavtal så att de blir allmänt bindande. Ett centralt bedömningskriterium för allmänbindningen är hur stor andel av arbetstagarna i branschen som arbetar för arbetsgivare som hör till en arbetsgivarorganisation. Exempel på avtal som är allmänbindande till sin karaktär är det allmänna kollektivavtalet för universitet, kollektivavtalet för yrkesinriktade vuxenutbildningscenter, kollektivavtalet för den privata undervisningssektorn och kollektivavtalet för högre tjänstemän i Teknologiindustrin.
Kollektivavtalet som tillämpas anges i allmänhet i arbetstagarens arbetsavtal. Arbetstagaren kan vända sig till förbundet om det är oklart huruvida ett kollektivavtal tillämpas på anställningsförhållandet eller om arbetsgivaren är organiserad, och om frågan inte kan redas ut på arbetsplatsen.
Forskarna och kollektivavtalen
Forskarförbundets medlemmar är verksamma på många olika arbetsplatser – inom såväl den offentliga som den privata sektorn. Det innebär att olika medlemmar i Forskarförbundet omfattas av olika kollektivavtal.
Forskarförbundet har majoriteten av medlemmar inom universitetssektorn. I avtalsförhandlingarna med universiteten, staten och kommunerna representeras förbundets medlemmar av Förhandlingsorganisationen för offentliga sektorns utbildade FOSU. Vid universitetens förhandlingsbord är förbundets direktör för intressebevakning en av FOSU:s förhandlare.
Inom den privata sektorn är det De Högre Tjänstemännen YTN som förhandlar om kollektivavtalen på forskarnas vägnar. Forskarförbundet är medlem i YTN och påverkar den vägen också den privata sektorns kollektivavtal.
Eftersom Forskarförbundet är med i både FOSU rf och YTN betjänar bägge organisationers förtroendemän Forskarförbundets medlemmar inom både den offentliga och den privata sektorn.
Även om Forskarförbundet förhandlar om universitetens kollektivavtal följer organisationen noga med avtalsförhandlingarna också i andra FOSU-anslutna branscher, såsom kommunen, staten, kyrkan, Avainta och den privata undervisningssektorn. I fråga om YTN:s kollektivavtal följer Forskarförbundet särskilt organisationssektorn samt teknologiindustrin, IKT och kemiindustrin, som alla är områden där många anställda är medlemmar i Forskarförbundet.
I kollektivavtalsförhandlingarna driver förbundet kraftfullt sin medlemskårs intressen. I synnerhet en rättvis löneutveckling, förbättringen av visstidsanställdas ställningen och utvecklingen av arbetshälsa är viktiga målsättningar för oss.
- Det allmänna kollektivavtalet för universitet, Nationalgalleriets kollektivavtal samt kollektivavtalet för den privata undervisningssektorn finns på arbetsgivarorganisationen Bildningsarbetsgivarna rf:s, det vill säga Sivistas webbplats.
- De gällande kollektivavtalen för De Högre Tjänstemännen YTN finns på YTN:s webbplats.
- Statens tjänste- och arbetskollektivavtal finns på finansministeriets webbplats och kommunbranschens avtal på kommunarbetsgivarnas webbplats.
Vad avses med lokala avtal?
Begreppet ”lokala avtal” används numera allmänt i många olika sammanhang och bemärkelser.
I samband med kollektivavtal betyder lokala avtal vanligen att arbetsgivaren och en förtroendevald, som representerar de anställda – i allmänhet förtroendemannen – förhandlar lokalt om något visst anställningsvillkor. Då avtalas ärendena av personer som har en omfattande förståelse och kompetens i fråga om anställningsvillkoren. Förfaringssätten för lokala avtal bestäms i enlighet med det tillämpliga kollektivavtalet. Det kan vara fråga om att avtala annorlunda än vad som avses i kollektivavtalet. Men detta förutsätter att det i kollektivavtalet ingår en uttrycklig bestämmelse eller ett befullmäktigande om att avtala annorlunda eller om tillämpningen av någon punkt i kollektivavtalet på arbetsplatsen.
Man kan inte avtala lokalt om villkor som står i strid med kollektivavtalet, förutsatt att kollektivavtalet inte uttryckligen möjliggör en sådan praxis. Vilka frågor som kan avtalas lokalt beror på kollektivavtalet. I typiska fall kan lokala avtal gälla till exempel flexibla arbetstidsarrangemang, resekostnader eller löner, inom ramen för kollektivavtalet. Inom universitetssektorn har till exempel Aalto-universitetet avtalat lokalt om ett eget lönesystem inom gränserna för det allmänna kollektivavtalet.
Ibland kan termen ”lokala avtal” i massmedier eller i arbetsgivarpartens vokabulär avse att parterna avtalar om arbetsvillkoren helt utan den trygghet som kollektivavtalet ger.
