Vad menas med GVP?

GVP, alltså God vetenskaplig praxis, är en forskningsetisk moralkodex som följs i Finland, och ger riktlinjer för vad en god vetenskaplig praxis är utifrån ett forskningsetiskt perspektiv.

Instruktionen är vetenskapssamfundets frivilliga förbindelse att följa en forskningsetiskt god praktik och den baserar sig inte till exempel på lagen eller någon förordning. Detta innebär förstås inte, att man skulle kunna förhålla sig lättsinnigt till GVP-instruktionen.

Forskningsorganisationer och universitet i Finland har specifikt förbundit sig till att följa god vetenskaplig praxis vilket innebär att deras forskare ska följa instruktionen. Ifall du ännu inte har bekantat dig med instruktionerna så lönar det sig i första hand att bekanta sig med dem.

Läs också: Checklista för att förbinda sig till GVP 2023 -anvisningen

Med avvikelser från god vetenskaplig praxis avses oetisk och oärlig verksamhet som skadar vetenskaplig forskning. Handlingar som betraktas som avvikelser från god vetenskaplig praxis är avsiktliga eller beror på slarv.

Avvikelser från god vetenskaplig praxis indelas i två kategorier:

  • oredlighet i vetenskaplig verksamhet
  • försummelse av god forskningspraxis.

Dessutom behandlas andra ansvarslösa förfaranden i instruktionen, vilka i värsta fall kan uppfylla kriterierna för en GVP-avvikelse.

Misstankar kring oredlighet behandlas i GVP-processen

Misstankar om oredlighet eller försummelse i anknytning till god vetenskaplig praxis utreds i processen för handläggning av misstankar om avvikelse från god vetenskaplig praxis, alltså den s.k. GVP-processen.

Forskarförbundet hjälper sina medlemmar i dessa processer, och ifall forskningsetiska frågor väcker tankar lönar det sig att vända sig till förbundet under ett så tidigt skede som möjligt. Att bli en part i en GVP-process är en så pass allvarlig sak att det lönar sig att söka hjälp från förbundet. Förbundets jurister har fördjupat sig i GVP-avvikelseärenden och -processen och kan hjälpa forskaren i de fall där forskaren misstänker sig ha drabbats av en GVP-avvikelse och där en misstanke om GVP-avvikelse riktas mot forskaren själv.

Det bör uppmärksammas att man endast kan utreda forskningsetiska synvinklar i en GVP-process, och inte brottsrättsliga, upphovsrättsliga, arbetsrättsliga eller andra juridiska frågor som möjligen anknyter till ärendet. Mycket ofta ligger ändå till exempel mobbing på arbetsplatsen eller andra ärenden inom arbetarskydd bakom en GVP-process. Dessa ärenden kan man inte behandla i en GVP-process, utan de bör handläggas till exempel inom forskningsorganisationens process för arbetarskydd. En handling som uppfyller kriterierna för en GVP-avvikelse kan dock i sig själv annars vara lagstridig.

Utredningsprocessen för misstankar kring avvikelser från god vetenskaplig praxis är tredelad. Processen påbörjas med en s.k. GVP-avvikelseanmälan. Det är en skriftlig anmälan om avvikelsen som har skett, som lämnas in av den part som blivit utsatt för avvikelsen till den forskningsorganisation där den som misstänks för GVP-avvikelsen i allmänhet jobbar. Anmälan om avvikelsen ska göras till den organisation, där forskningen huvudsakligen gjorts. Efter detta bestämmer organisationen i fråga, oftast universitetet, om att påbörja en möjlig förundersökning. Syftet med förundersökningen är att kartlägga om det finns grund för misstankarna om avvikelse som framförts i anmälan och argumenten som presenterats som stöd till dem.

Att ta ärendet till förundersökning sker med en mycket låg tröskel och i praktiken är det endast i sådana fall, där det är klart att det inte handlar om en situation där man avviker från god vetenskaplig praxis, som man låter bli att påbörja en förundersökning. En GVP-process kan avslutas med en förundersökning, om det konstateras att misstanken om avvikelse är ogrundad, och att det inte finns orsak för att göra en egentlig utredning.

Om det fortsättningsvis efter förundersökningen finns orsak att misstänka försummelse av god vetenskaplig praxis eller oredlighet i vetenskaplig verksamhet, ska en egentlig utredning påbörjas.  Efter den egentliga utredningen delges ett beslut.

Ifall universitetet inte påbörjar en förundersökning av ärendet eller senare anser att en egentlig utredning är ändamålsenlig eller processens part annars är missnöjd med processen, har avvikelsens sökande eller den som misstänks för avvikelsen rätt att be om ett utlåtande av Forskningsetiska delegationen (TENK) angående ärendet. TENK kan återremittera ärendet för behandling till forskningsorganisationen.

GVP-processerna är ofta långa och kan sträcka sig över flera år. Tyvärr finns det stora skillnader mellan universiteten i hanteringen av GVP-processer, och förbundet har i flera omgångar varit tvungen att ingripa i processerna, då de inte har hanterats på ett ändamålsenligt sätt. Att genomföra GVP-processen enligt de instruktioner som givits av TENK borde också uppmärksammas betydligt mera inom universiteten än vad som görs i nuläget.

GVP-avvikelser är en allvarlig sak

Det är en allvarlig sak om en forskare konstateras ha gjort sig skyldig till en GVP-avvikelse, till exempel oredlighet i forskningen. Att göra sig skyldig till ett förfarande som strider mot god vetenskaplig praxis kan ha många slags följder, som till exempel en förlust av det anseende som är viktigt för forskaren samt också olika arbetsrättsliga sanktioner, såsom en anmärkning eller en skriftlig varning.

Dessutom fastställs det i Finlands Akademis finansieringsvillkor att om den forskare som söker Akademins finansiering har funnits skyldig till oredlighet i forskningen under de senaste tre åren, kan Akademin låta bli att behandla en ansökan, bland annat. Om information om oredlighet uppdagas medan finansieringsperioden pågår förlängs tidsfristen på tre år med den tid som kvarstår av finansieringsperioden. Om överklagan av ett beslut om oredlighet ger upphov till ett befriande beslut, kan nya finansieringsansökningar som forskaren gör behandlas normalt.

GVP-avvikelsesituationer förutsätter också att situationen i efterhand rättas till så effektivt som möjligt. Till exempel om någon av upphovsmännen i en vetenskaplig artikel inte har omnämnts som upphovsman, bör den upphovsman som blivit drabbad av avvikelsen läggas till i artikeln som upphovsman, även om detta skulle vara besvärligt.

Tydlighet och avtal förebygger GVP-strider

Det är synnerligen viktigt att komma ihåg, att varje forskare är för sin egen del ansvarig över att ansluta sig till forskningsetiken. Det faktum att man i en forskningsgrupp eller enhet haft som vana att ty sig till ett forskningsetiskt misstänksamt förfarande, skyddar inte den enskilda forskaren i GVP-processen, utan varje forskare är själv ansvarig över sin egen verksamhet och över att motsätta sig forskningsetiskt misstänksamma tillvägagångssätt, även om det skulle vara svårt. Det är bra att försäkra sig om att till exempel verksamheten i den egna forskningsgruppen med säkerhet är forskningsetiskt välgrundad.

En GVP-avvikelseanmälan kommer ofta som en överraskning för den som misstänks för avvikelsen, men den kan ha en förkrossande verkan på forskarens karriär. Om möjligt är det lönsamt att dokumentera sin egen forskningsetiskt oklanderliga verksamhet, så man senare vid behov kan bevisa den. Till exempel borde tillstånd i anslutning till forskningen kunna begäras eller sökas skriftligen, inte enbart genom muntlig överenskommelse.

GVP-processer berör mycket ofta upphovsrätt och användning av olika material. Det är mycket viktigt att komma ihåg att avtala i god tid och skriftligen om hur man går tillväga i gemensamma forskningsprocesser. De mest centrala sakerna ur ett forskningsetiskt perspektiv borde kunna presenteras i en skriftlig dokumentation, då muntliga inofficiella diskussioner tyvärr oftast inte hjälper den forskare som misstänkts i GVP-processen.

Som det sägs i GVP-instruktionen:
Innan forskningen inleds eller en forskare rekryteras uppgörs inom forskningsprojektet eller forskningsgruppen ett avtal om samtliga parters – såväl arbetsgivarens som den ansvarige forskarens (principal investigator) och forskningsgruppens medlemmars – rättigheter, upphovsrättsliga principer, ansvar och skyldigheter samt om förvaringen och rätten att använda material på ett sätt som alla parter godkänner.  

Öppenhet, respekt, tydlighet och ändamålsenligt skriftliga överenskommelser underlättar allas arbete och förhindrar onödiga GVP-processer.

 

Läs mera: www.tenk.fi