Forskarförbundsdagen 7.11.2025
Timo R. Stewart
I ett par års tid har jag fått mycket respons. Så lär det gå när man gång på gång uppträder i offentligheten, särskilt i aktualitetsprogram på tv. Forskare är inget undantag. Kanske snarare tvärtom.
Jag har diskuterat saken med många ödeskamrater, men framför allt med forskare. Vi verkar dela en erfarenhet av att få mycket varierad respons. En del av responsen är uppmuntrande, en del sårande, en del störande och en del helt enkelt förvirrande. Många kollegor har till exempel fått detaljerade analyser av sina grammatikfel. Hos andra är det handrörelser, manér eller klädval som får oroliga medborgare att skicka e-post eller ringa upp. Särskilt många kvinnliga forskare blir utsatta för synnerligen osaklig och vulgär smutskastning. Avsändarna är oftast män.
I den här kontexten är respons egentligen en något vilseledande term. Jag har fått hundratals e-postmeddelanden och därtill mångfaldigt fler privata och offentliga meddelanden i olika kanaler i sociala medier, med det huvudsakliga syftet att förolämpa eller svartmåla mig, ibland också att hota.
De här meddelandena följer alltid samma mönster. Skribenten ogillar något jag har sagt. Därefter drar skribenten slutsatser om mig som person, målar upp något slags karikatyr och går ettrigt till anfall. Det är mycket sällan jag får läsa saklig kritik mot själva ämnet.
Det här har ärligt talat varit smått överraskande. Forskare är vana vid att idéerna utmanas. Det hör till arbetet. Sakligt framförda motargument är en gåva. Med hjälp av dem kan var och en utveckla sitt tänkande och söka bättre svar, och frågor, tillsammans, genom dialog och debatt. Särskilt för samhällsvetare är det a och o att delta i samhällsdebatten, vilket givetvis innebär att man ska vara villig att lyssna till olika åsikter och vara beredd att ta emot kritik.
Jag har utsatt mig för den typen av diskussion genom många helt medvetna val. Jag menar inte bara att jag har gett medierna mycket av min tid, använt ett klart språk och försökt uttrycka mig mycket rakt. Precis som många historiker har också jag satsat uttryckligen på att skriva böcker med förhoppningen om att på så sätt göra mitt arbete mer tillgängligt för en bredare publik. Jag har skrivit mina böcker på finska, eftersom jag har velat uppmuntra till diskussion just i Finland och på finska.
Dessa val innebär risker för forskarens karriär och finansieringsansökningar. Fokus ligger inte på att maximera antalet publikationer eller hänvisningar. Jag har ändå velat gå min egen väg, och ända fram till nu har jag också förunnats goda möjligheter till det.
Jag anser att den finskspråkiga samhällsdebatten och forskarnas medverkan i den är livsviktiga för ett öppet demokratiskt samhälle. Effekten går dessutom i båda riktningarna. Det gäller också forskare. Om samhällsvetare inte deltar i samhällsdebatten förlorar de förmågan till det. Ingen har råd att sitta i ett elfenbenstorn.
Därför är det viktigt att välja att delta i samhällsdebatten, även om det inte alltid leder till önskat resultat. Det är bra att vara medveten om att man i vår tid i stället för sakdiskussioner ofta kan vänta sig främst förolämpningar, svartmålning och nedtystningsförsök. Kollegor inom olika områden torde kunna bekräfta det. Vare sig det handlar om vacciner, invandring, klimatförändringen, diskriminering av kvinnor, rasism, vargbestånd eller Palestina, fylls brevlådan av elakheter och irriterade känslosamma ord. Argumenten lyser med sin frånvaro.
Det här är inte heller hela sanningen. Jag har också fått massor av positiv respons. Till skillnad från förolämpningarna ges berömmet ofta ansikte mot ansikte. Många har skrivit mycket rörande och uppmuntrande meddelanden. De har betytt otroligt mycket för mig, de hjälper verkligen att orka. Jag är mycket tacksam och försöker också själv komma ihåg att göra samma sak.
Många av de här uppmuntrande budskapen har ändå haft inslag som jag inte har förmått skaka av mig. Det är precis vad jag vill lyfta fram i dag. Många skriver just för att de vet eller gissar att jag möter mycket hatretorik. Vissa säger att de uppskattar att jag har varit modig.
Jag är genuint tacksam för dessa meddelanden, men det sista budskapet får mig också att rysa. Det är välment, men låter samtidigt lite som en varning. Varje gång har jag i efterhand funderat på vad jag har gjort som är så modigt?
Jag vet att responsen syftar på att jag har uttalat mig i medierna om händelserna i Gaza. Men det har varit en viktig del av mitt arbete. Jag är väl förtrogen med själva ämnet. Jag har forskat i västerländska uppfattningar om Mellanöstern. Jag har fördjupat mig i forskning om Israel och Palestina, särskilt inom politisk historia som är mitt område. Jag har själv sett den israeliska ockupationens dynamik och dess konsekvenser för palestiniernas liv när jag bodde och arbetade i Tel Aviv och östra Jerusalem.
Jag vet också att folk talar om mod just för att de anar den hatstorm som riktas mot dem som uttalar sig. Men vi lever trots allt i ett öppet samhälle, i en liberal demokrati med medier som hör till de friaste i världen, ett bra skolväsen, högkvalitativa universitet och en fungerande rättsstat vars centrala institutioner medborgarna litar på. Finländarna uppskattar vetenskap, yttrandefrihet och läsning.
Jag kan tala och skriva utan att polisen griper mig på natten. Jag slipper vara rädd för att bli skjuten i trapphuset. Ingen lägger ned tidningar som ber mig om en intervju och tidningarnas chefredaktörer blir inte anhållna.
Men ändå får jag beröm för att jag är modig.
Jag förstår vad som avses, och här har vi problemet. Hatretoriken fungerar. Nedtystningsförsöken fungerar. Svartmålningen och smutskastningen fungerar. Jag vet många som har en röst, men inte viljan – eller det där modet – att delta i den offentliga debatten. Jag har hört uttalanden som endast yttras privat för att undvika påhopp. Det finns säkert ämnen forskarna låter bli att gräva i utifrån rädsla för obehagliga konsekvenser.
När det är allmänt känt att en forskare måste vara modig för att uttala sig på grundval av sin expertis, har vi redan halkat ganska långt in i självcensurens sakta nedåtgående spiral. Den vägen utmynnar i något betydligt farligare än otrevligt formulerad e-post. Därför måste vi alla nu vara modiga.
Hur gör man det? Genom att föregå med gott exempel. Skicka uppmuntrande respons när det är motiverat. Det har betydelse. Ge saklig, respektfull och offentlig kritik som håller sig till saken när det är befogat.
Gör inte heller dessa saker enbart privat, utan uttryckligen offentligt. Mycket viktigare än vars och ens åsikter och person är nämligen vår förmåga att föra en saklig diskussion om samhällsfrågor. Det här är forskarnas centrala kompetensområde. Här kan vi i bästa fall utgöra förebilder. Just det är också vår plikt.
Bilder: Petri Summanen
På huvudbilden: Timo R. Stewart och Forskarförbundets ordförande Antti Pajala.