Forskarförbundets nya riktlinjer för god stipendiepraxis på universiteten (publicerad 11.3.2024) innehåller många välkomna förslag för hur man förbättrar stipendieforskarnas ställning. Riktlinjerna har emellertid i första hand utformats ur de yngre forskarnas synvinkel. Vi har som forskare passerat postdoc-skedet i vår karriär, och har efter att vi utexaminerades som doktorer verkat på Helsingfors universitet i både tidsbundna arbetsförhållanden och som stipendieforskare samt som ledare för projekt som fått stiftelsefinansiering. Utgående från den här positionen vill vi föra fram några tilläggsanmärkningar gällande de teman som har lyfts fram i riktlinjerna.
I egenskap av äldre forskare stöter vi gång på gång på antagandet att en forskare i det här skedet av karriären redan befinner sig i ett fast anställningsförhållande. Om detta signalerar såväl universitetets interna praxis som finansiärernas riktlinjer för de finansieringskriterier som gäller finansieringsformerna som hör till de olika stadierna i en forskarkarriär. Antagandet att en äldre forskare befinner sig i ett fast anställningsförhållande överensstämmer emellertid dåligt med verkligheten. Detta syns särskilt på de humanistisk-samhällsvetenskapliga områdena, där även äldre forskare allt oftare befinner sig i en osäker och föränderlig arbetssituation, turvis mellan tidsbundna anställningsförhållanden och stipendieperioder (samt t.o.m. perioder av arbetslöshet).
Samtidigt som det tredje steget i karriärmodellerna för forskare framstår som ett skede för att vidga sin sakkunskap och bygga upp en egen forskningsgrupp, har vi på samma sätt som många andra äldre forskare stött på allt snävare finansieringsmöjligheter. Att till exempel söka finansiering från Finlands Akademi är för en äldre forskare omöjligt, för man kan inte längre söka finansiering för positionen som akademiforskare om mer än sju år förlöpt sedan man doktorerade. Projektfinansiering går oftast inte heller att söka, om man inte står i ett anställningsförhållande till ett universitet eller om förhållandet inte är tillräckligt långt. Samma krav gällande anställningsförhållandet gäller också för flera internationella projektfinansieringar.
För många äldre forskare har stiftelsefinansiering erbjudit möjligheten att starta en forskningsgrupp. Vår erfarenhet är att hanteringen av stiftelsefinansiering emellertid kan vara anmärkningsvärt svårbemästrad om projektets ledare saknar ett anställningsförhållande till ett universitet. En stipendieforskare har inte tillgång till alla elektroniska system som behövs för att hantera medlen för projektet, till exempel för att sköta om researrangemang eller utbetalning av arvoden. För en projektledare som arbetar med ett stipendium eller har en korttidsanställning kan det också vara svårt att sköta ärenden som gäller arbetsrum och arbetsredskap för forskarna inom projektet. I djungeln av oklara instruktioner och rutiner kommer projektledaren i värsta fall på mellanhand, där hen ansvarar för att möjliggöra genomförandet av projektet i enlighet med forskningsplanen, men saknar befogenhet att av universitetet kräva behövliga utrymmen och redskap, även om projektfinansieringen innehåller en andel av allmänna kostnader i enlighet med universitetets instruktioner.
I riktlinjerna publicerade av Forskarförbundet finns viktiga observationer när det gäller möjligheten att utvidga undervisningserfarenheten och sakkunskapen. På det tredje karriärsteget växer förväntningarna på en mångsidig erfarenhet och sakkunskap ytterligare, och uppmärksamheten riktar sig särskilt mot ledning, utvecklingen av internationella nätverk och handledning. Lämpliga tillfällen att utvidga sin ledarskapserfarenhet vore olika slags interna uppgifter på universiteten, som medlemskap i ledningsgrupperna för examensprogrammen. Dessa möjligheter är oftast inte tillgängliga för stipendieforskare. Förutom begränsningarna som gäller internationell finansiering kan det vara svårt för en forskare som arbetar med stipendium eller befinner sig i ett kortvarigt tidsbundet anställningsförhållande att också utvidga sin handledningserfarenhet, eftersom ansökan om rätt till postgraduala studier förutsätter att den sökande har minst en handledare som står i ett långvarigt anställningsförhållande till universitetet. I det fallet räcker inte vår adekvata sakkunskap och vårt engagemang i det nya handledningsförhållandet, utan det avgörande blir om vi hittar en person som uppfyller kravet gällande anställningsförhållandets längd, och som kan ta på sig uppgiften att handleda en ny forskare.
Jämlik och transparent universitetspraxis är viktig även ur erfarenhetsmässig synvinkel. Många stipendieforskare är säkert medvetna om faran för att hamna utanför universitetssamfundet, något som hänger ihop med en osäker arbetssituation. Den här oron skulle åtminstone lindras genom tydliga, i förhållande till olika finansieringsformer flexibla förfaranden från universitetets sida. Framför allt vore det viktigt att stipendieforskarna skulle betraktas som medlemmar av universitetssamfundet inte bara i tacktal och i de årliga påminnelser om att registrera sina forskningsrön och publikationer i universitetets system.
Elina Seye och Reetta Mietola
Filosofie doktor, docent Elina Seye arbetar som forskare inom projektet Musiikkiperinnön moninaisuus Suomessa (Musikarvets mångfald i Finland) som finansieras av Kone-stiftelsen, och leder projektet World Wide Women som även det finansieras av Kone-stiftelsen och som förenar vetenskap och konst.
Pedagogie doktor, docent Reetta Mietola arbetar som universitetsforskare i den av Finlands Akademi finansierade forskningsmiljön RESET på statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet, och leder forskningsprojektet Vammaisaktivismia tekemässä (Utöva funktionshinderaktivism) finansierat av Kone-stiftelsen.