På vilket sätt är universiteten redo att investera i människorna som arbetar vid dem? Särskilt doktorandernas löner är lägre än lönerna inom andra låglönebranscher som figurerar i offentligheten.
”Att satsa på universiteten är en investering som betalar sig tillbaka mångfaldigt. Därför är det en investering i en god spiral”, konstaterade rektor Jukka Kola i sitt inlägg på Åbo universitets blogg 28.2.2023. De senaste veckorna har budskapet från förhandlingarna om lönejustering för de universitetsanställda varit att universitetsledningen inte har greppat tanken att universitetet är lika med de människor som arbetar där. Och dessa människor, universitetet, är en investering som – för att citera Kola – ger mångdubbel avkastning.
Vår förhandlingsorganisation FOSU meddelade fredag 2.3 att parterna i förhandlingarna om de universitetsanställdas löner tyvärr inte nådde samförstånd om löneförhöjningarna. Till skillnad från den statliga sektorn, kyrkosektorn och många branscher inom den privata sektorn där parterna redan nu på våren har nått samförstånd om löneförhöjningarna.
Föregående dag hade den parlamentariska arbetsgruppen för forskning, utveckling och innovation (FoUI) överlämnat sin rapport till statsminister Marin. I rapporten konstaterar man att ”en höjning av FoU-finansieringsnivån förutsätter också en snabb ökning av mängden högt utbildad FoU-arbetskraft” och att ”bristen på kompetent arbetskraft försvagar även högskolornas och forskningsinstitutionernas förmåga att bedriva forskning av hög kvalitet”. Samtidigt som högskoleutbildningens volym ökar, får forskningsfinansieringen en vitamininjektion: från och med 2024 omfattar statsbudgeten ett årligt tillägg på cirka 280 miljoner euro jämfört med året innan. Det här har vi innerligt hoppats på, och nu blir det verklighet. Men med vilka resurser omvandlas pengarna till forskningsverksamhet?
I FoUI-rapporten föreslår man att mängden forskarutbildningar under de närmaste åren fördubblas för att det ska finnas tillräckligt med arbetskraft för FoUI-sektorn. Det här är ett utmärkt mål och det kräver betydande tilläggsrekrytering av handledande personal. Var man plötsligt ska hitta den här mängden handledare vet jag däremot inte, för universiteten vill åtminstone inte genom löneförhöjningar som förbättrar köpkraften satsa på att hålla fast vid sin kompetenta personal. För att målet ska uppnås krävs det dessutom att forskarutbildningen förnyas så att den har full finansiering och att doktorandernas lönenivå höjs.
Doktoranderna i en lönegrop
Vid universiteten är särskilt doktorandernas löner lägre än lönerna inom andra låglönebranscher som har lyfts fram i offentligheten. Enligt fackorganisationen Tehy ”är grundlönen för en sjukskötare 2625 euro. En byggnadsingenjör med utbildning på motsvarande nivå har en lön på 3490 euro.” En doktorand som avlagt magisterexamen (kravnivå 2) befinner sig i en avsevärd lönegrop: på en 17 procents individuell prestationsnivå är bruttolönen 2400 euro. Startlönen för magistrar är i många branscher ofta över 3000 euro, medan en universitetsanställd i många fall får en sådan månadslön först efter att ha avlagt doktorsexamen, visar en utredning av Pauli Väisänen.
Enligt statistik i utbildningsförvaltningens statistiktjänst Vipunen har vi för närvarande branscher med väldigt få finskspråkiga yngre forskare. Internationella forskare är ett värdefullt komplement på vetenskapsfältet och det är lyckosamt för oss att de hittar till Finland och till det finska forskarsamfundet. Men om målet är att minst 60 procent av doktorerna ska placera sig utanför universiteten för att gynna det övriga samhället med sin kompetens, förstår jag inte riktigt hur det ska vara möjligt i ljuset av dessa siffror. Vi är alla medvetna om att det finska arbetslivet inte till alla delar förmår utnyttja doktorernas kompetens, för att inte tala om doktorer med utländsk bakgrund.
Jag träffade nyligen en vän som arbetar vid ett ämbetsverk. Arbetsplatsen hade för ett tag sedan sökt en expert i början av sin arbetskarriär. Min vän undrade uppriktigt vad som pågår vid universiteten just nu: ”Flera doktorer och universitetsanställda på biträdande professorsnivå sökte den lediga platsen hos oss.”
Bra fråga, vad är det egentligen som sker vid universiteten? På vilket sätt är universiteten redo att investera i människorna som arbetar vid dem?
Johanna Moisio, FöD, Forskarförbundets verksamhetsledare
En central uppgift för löntagarorganisationerna är att säkerställa arbetstagarnas köpkraft i föränderliga konjunkturer. Inom Akava är det förhandlingsorganisationen FOSU som ansvarar för löneförhandlingarna inom sektorer som finansieras genom offentliga medel