Finland behöver desperat tillväxt. Tillväxten skapas av kunniga och innovativa proffs. Högskolorna utbildar dessa proffs och på högskolorna arbetar högklassiga proffs som skapar tillväxt och innovationer. Även i slutrapporten från Risto Murtos arbetsgrupps Kasvuriihi-projekt har detta lyfts fram och konstaterats att den nyskapande forskning som bedrivs vid högskolorna utgör grunden för både högkvalitativ undervisning och långsiktigt och ambitiöst FoU-samarbete med innovativa företag.
Det är alltså allmänt identifierat och erkänt att Finlands konkurrenskraft bygger på mänskligt kapital. Finland antingen stiger eller sjunker beroende på hur vi värderar bildning, utbildning och kompetens. För närvarande befinner vi oss i en situation där universitetens kollektivavtal löpte ut i slutet av mars och arbetsgivaren föreslår betydande försämringar av arbetsvillkoren och förhandlingarna om lönejusteringar har inte framskridit. Detta är skamligt, särskilt när arbetstagarsidan inte ställer orealistiska krav, utan efterlyser åtgärder som syftar till arbetsbelastning och arbetsvälbefinnande samt en rättvis löneuppgörelse.
Nu löses inte bara detta kollektivavtal utan vetenskapens och forskningens långsiktiga attraktionskraft stärks.
Vid universiteten har man länge varit i en lönegrop. Forskarpostdoktor Pauli Väisänen konstaterar i sin blogg att universitets undervisnings- och forskningspersonals reallöner har sjunkit med cirka 7–13 % under åren 2010–2023. Universiteten kan inte heller skryta med stabiliteten i sina anställningar. 70 procent av undervisnings- och forskningspersonalen har tidsbegränsade anställningar. När doktoranderna tas bort från statistiken över tidsbegränsade anställningar är siffran fortfarande alarmerande hög, cirka 60 %.
De flesta finska universiteten har HR Excellence in Research-kvalitetsstämpel, vilket förutsätter engagemang för den europeiska forskarstadgan. Syftet har varit att säkerställa forskarkarriärernas attraktionskraft och därigenom säkerställa EU:s konkurrenskraft. Vi är fortfarande långt ifrån dess rekommendation, som säger att arbetsgivare och/eller finansiärer måste säkerställa att forskarnas arbete inte försvåras av instabila anställningsavtal. Universiteten måste därför göra sitt bästa för att förbättra forskarnas arbetsförhållanden.
Nu löses inte bara detta kollektivavtal utan vetenskapens och forskningens långsiktiga attraktionskraft stärks. Det har en betydande inverkan på vår konkurrenskraft i framtiden. Respekten för forskning och vetenskap börjar med konkurrenskraftiga löner och arbetsvillkor i kollektivavtalet som stöder arbetet.
Nina Hahtela
Forskarförbundets verksamhetsledare