Repetition är studiernas moder, så jag är väl studiernas mormor. Stabilitet och arbetsro har länge varit omtalade och omskrivna begrepp i olika sammanhang, men av någon orsak verkar det fortfarande finnas behov av att påminna om vikten av dessa.
Coronaläget, den riksomfattande utbildnings- och vetenskapspolitiska debatten, visstidsanställningar och långdansen kring finansiering framhäver ytterligare betydelsen av arbetsro. Hjärndimman utgör ett hot för såväl lärare-forskare och informationsexperter som chefer, och det finns en risk att hela centrumet för högsta kunskap blir utmattat. Känslan av tryck eller osäkerhet leder inte till resultat. Vi behöver ro för att koncentrera oss, reflektera och göra innovationer.
Vi börjar bli utleda på att höra om undantagstillstånd, corona och distansarbete. Ständigt växlande situationer och nya åtgärder ökar allas vår börda. Hälsovården är överbelastad, och även vi universitetsanställda upplever hur ryggraden börjar knäckas, kota för kota.
Arbetsro i distansarbete är för många en omöjlighet. Hemma kan det finnas en till som distansarbetar, barnen kräver uppmärksamhet och bredbandet är överbelastat på grund av för många användare. Arbetsoro har blivit en del av vardagen. Å andra sidan kan hemmet erbjuda möjlighet till koncentration om det på jobbet finns mycket trafik i rummet och tankegången avbryts ständigt.
När vi pratar om det nya normala i arbetslivet efter corona bör vi komma ihåg att distans inte medför salighet: promenaden från ett mötesrum till annat, den akademiska kvarten och framför allt möten mellan tredimensionella människor är en del av en sund framtid.
Regeringens utbildningspolitiska redogörelse verkar inte påverka universitetsanställdas vardag i någon högre grad, men enligt dess linjedragning är Finland även framöver föregångare då det gäller att producera, ta i bruk och tillämpa ny information och nytt kunnande. Målet är också en långsiktig och förutsägbar finansiering.
Det som önskas av oss nu är förutom snabbhet och effektfullhet också en stark insats i vanskliga frågor som kräver engagemang och uthållighet. Detta står i tämligen bjärt kontrast till universitetens personalpolitik, för visstidsanställningar antyder snarare kortsiktighet och oförutsägbarhet.
Hos enskilda universitetsanställda hör detta till livets stora frågor: vem kan engagera sig ensidigt och ge sitt bästa utan att veta om kunnandet behövs efter några månader? Den stora illusionen av en forskare-lärare som uppnår resultat endast i rollen som snuttarbetare borde snarast skrotas. På basis av redogörelsen kunde man hoppas på att arbetslivet vid universiteten småningom ska stabilisera sig. Förhoppningsvis reflekteras stabiliteten också till enskilda universitetsanställda.
Det finns alltid skäl att tala om pengar – eller brist på pengar. Enskilda forskare försöker komma på något sätt att fortsätta sitt forskningsarbete. Universitetet för sin del försöker komma på hur få finansieringen att trygga högklassig utbildning och forskning.
Undervisningens och forskningens frihet lockar och ger tankarna vingar, man gör pedagogiska experiment som också ska möjliggöra kontinuerligt lärande. Olika vetenskapgrenars traditioner förenas och även bryts på ett aldrig förr skådat sätt, och man utvecklar nya möjligheter att finna samarbetspartner överallt i samhället.
Sedan dras vi ner av realismen – vi har inte råd med allt detta, varken mentalt eller materiellt sett. Och det är ändå fråga om kvalitet, låt vara att ekonomin sällan lyckas känna igen kvaliteten eftersom det är lättare att räkna antal.
Universitetsanställda sitter trångt, precis som många andra. Men alltid ska man upptäcka de gyllene ramarna kring allt, så även i dessa tider: tänk om vi kunde minska konkurrensen och ersätta den med strävan. Om vi tillsammans kunde spana över horisonten i stället för att bara titta runt hörnet. Och tänk om till och med långsiktighet blev modernt. I forskningsbaserad kunskap och högklassigt kunnande har vi vår framtid.
Maija S. Peltola
Ordförande, Forskarförbundet
Svensk översättning Leena-Maija Åberg-Reinke