Stipendieforskarnas svårdefinierade ställning i universitetssamfunden tar sig uttryck i små särbehandlande, ofta kränkande åtgärder.
I vardagslag kan de bestå av exempelvis icke beviljade personalkort, nekad företagshälsovård eller förvägrad åtkomst till universitetets elektroniska system. Mera allvarliga kränkningar har varit till exempel hyra för arbetslokaler, stipendieforskare som plockas bort från universitetets webbplats – vilket Helsingfors universitet gör – eller att stipendieforskare benämns ”utomstående”, vilket Tammerfors universitet för ett par år sedan tog sig före. Dessa och otaliga andra liknande åtgärder inte bara förringar värdet av stipendieforskarnas forskningsfinansiering utan får också många gånger forskarna att känna sig som andra klassens medlemmar i universitetsgemenskapen, vilka inte kan förvänta sig någonting av universitetet eller vars arbete inte är lika viktigt som de avlönade forskarnas.
Det här inlägget erbjuder tyvärr ingen lösning på universitetets strukturella problem. Däremot vill vi här framhålla att stipendieforskarnas arbete förutom den vetenskapliga nyttan har ett värde som lätt kan mätas i pengar. En forskare som jobbar vid universitetet med extern finansiering kan dra in till och med mera pengar till universitetet än vad hen själv förtjänar – och vore därför förtjänt av också annat än ringaktning.
Forskningsstipendierna spelar en viktig roll
Den externa visstidsfinansieringen, dvs. forskningsstipendierna, har stor betydelse inom det finländska forskningsfältet. Medan ”post doc” hos våra angloamerikanska kolleger avser tidsperioden mellan doktorsavhandling och fast tjänst syftar termen i Finland ofta på en högre stipendieklass efter doktorsavhandlingen, med vilken man på vissa områden kan jobba till och med merparten av forskarkarriären. Också en stor del av doktoranderna jobbar med stöd av samma, om också till beloppen mindre stipendier – och i många fall snuttvis.
Det fenomen som här tas upp – forskningsinstitutens finansieringsmodell, enligt vilken universiteten får en del av sin finansiering på grundval av forskarnas produktion – gäller givetvis inte bara visstidsanställda forskare. Men eftersom universiteten i sin pressade situation har talrika metoder genom vilka man lyckas framställa särskilt stipendieforskare som liminala hangaround-medlemmar av universitetsgemenskapen, vill vi här lyfta fram ett faktum som alla universitetsanställda redan torde känna till. Men det tål dock att utsägas klart: en universitetsanställd som listar sina publikationer i universitetets publikationsförteckning producerar reda pengar åt universitetet. Kosing. Fyrk.
OK, men hur mycket? De verkliga summorna för varje år kan beräknas först i efterhand på grundval av det totala antalet publikationer under det gångna året. När alltså antalet publikationer ökar minskar den enskilda publikationens värde. Till exempel år 2018 var värdet för utgivarens finländska hemuniversitet av en ”JUFO-poäng” – dvs. en artikel publicerad i en tidskrift vilken i det nationella publikationsforumet rankats till basnivån – 4200 € (Seuri och Vartianen 2018: 107); för år 2022 är det uppskattade värdet av en ”baspoäng” ca 3940 € (Tapio Määttä, personlig kommunikation). Men storleksordningen är grovt taget den samma: en baspoäng ger fortfarande cirka fyratusen euro.
Eller i ett nötskal: universitetet kammar kalkylmässigt hem cirka fyratusen på din artikel om den publiceras i en sakkunnigbedömd tidskrift på basnivån JUFO1. För en artikel publicerad i en tidskrift på nivån JUFO2 får universitetet tre JUFO-poäng (12 000 €) och för nivån JUFO3 fyra poäng (16 000 €). Därtill kommer den tilläggskoefficient på 20 % som beviljas för Open Access-publikationer, så den maximala ersättningen för en enda sakkunnigbedömd artikel börjar närma sig tjugotusen euro. Listan kan fortsättas. För böcker som publicerats av vetenskapsförläggare listade i publikationsforumet betalas från fyra till sexton JUFO-poäng, vilket med OA-koefficient och årets taxor kan uppgå till mer än 75 000 euro. Utmärkt att finska staten värdesätter forskningsresultat så högt.
Också timundervisningen måste beaktas
Givetvis får universiteten i finansieringsmodellen också en del av sin finansiering på grundval av avlagda examina och studiepoäng. Också inom undervisningen är stipendieforskarnas arbetsinsats redan i princip något som förväntas av dem. För timundervisning betalas i regel separat, men det bör märkas att stipendieforskarna är en arbetskraftsreserv som man inte behövt rekrytera särskilt och som man inte har några skyldigheter att binda sig vid.
Som en randanmärkning kan tilläggas att det här resultatlönsarrangemanget ytterligare förstärker vissa mätbara produkters ställning i forskningsvärlden. Exempelvis det faktum att forskningsartiklar kommit att bli måttstock för både högskolornas finansiering och för personlig meritering försvagar i motsvarande grad andra akademiska genrers ställning – essäer, diskussionsfora, bokrecensioner samt mera svårklassificerade texter. Forskningsartiklarnas dominerande ställning minskar också drivfjädern att påverka i samhället och att till exempel ställa den egna sakkunskapen till förfogande för beslutsfattandet. När en akademisk funktion tillmäts för stor vikt i såväl belöningssystem som vid rekrytering kommer den obönhörligen att tränga undan andra i och för sig värdefulla aspekter och möjligheter i forskarens liv. Den redan nämnda undervisningen hör till samma ofta nödvändiga men både när det gäller anslagsfördelning och status åsidosatta grupp. Forskarens befattningsbeskrivning återspeglar alltså i allt högre utsträckning dessa belöningssystem.
I den här texten vill vi ändå framför allt rikta uppmärksamheten på att universiteten är dåliga på att säga tack till forskare. De har nogsamt kommit ihåg att påminna i synnerhet yngre stipendieforskare om de beräknade kostnader som forskarna orsakar universitetet: den andel av kostnaden för väggar, bord, datorer och bibliotek som faller på den enskilda anställda. Universiteten har till och med för inte så länge sedan av stipendieforskarna krävt hyra för att täcka sådana kostnader, vilket har återverkat också på forskarnas självkänsla. Som om föreläsnings- och arbetsrummen skulle stå kalla och tomma utan stipendieforskare, fastän de i verkligheten kommer att utföra sitt forskningsarbete i en omgivning vars kostnader inte ökar på grund av deras verksamhet. I vissa universitet har man börjat ta steg i rätt riktning för att förbättra stipendieforskarnas ställning, men uppdelningen sitter fortfarande djupt. Det finns liksom riktiga forskare och sedan sådana som kommer till platsen för att ”forska”.
Debatt vid Helsingfors universitet
Vid Helsingfors universitet fördes för ett årtionde sedan en häftig men kort debatt om publikationers och andra produkters värde, då universitetets statsvetenskapliga fakultet började kräva hyra av sina stipendieforskare. Vid de påföljande ”utfrågningarna” hotade några forskare till och med fakulteten med ”TUHAT-strejk”: att sluta föra in forskningsprodukter i universitetets databas. En företrädare för administrationen ignorerade den gången hotet genom att meddela att de utdelade summorna inte är så stora att de skulle ha någon verklig betydelse. Sedermera har den av universitetet (åtminstone i Helsingfors) använda (av Elsevier drivna) TUHAT-portalen kopplats fastare till datasystem av typ ORCID, vilka gör det möjligt att lista nya publikationer direkt i universitetets databas, ofta utan forskarens aktiva medverkan. En TUHAT-strejk är inte längre så lätt att ordna.
Syftet med denna korta text är dock inte att uppmuntra någon att genast inleda strejk, utan att för universitetsgemenskapens medlemmar göra klart att vårt arbete förutom sitt informativa och vetenskapliga värde också har ett klart ekonomiskt värde. När man talar om forskningens eller dess utövares värde är pengar otvivelaktigt fel mätare. Men ibland tycks det vara det enda om vilket alla parter kan var någorlunda ense.
Ville Laakkonen & Matti Eräsaari